Skalman

Det är lite komiskt att när det händer som mest i livet, händer det som minst i den blogg som är tänkt att dokumentera sagda liv. Sedan senaste livstecknet har det verkligen varit full rulle.

I fredags skulle jag och Katarina ta en fika (vilket vi också gjorde), men dagen slutade med att lillbilen var så full i shoppingkassar att vi själva knappt fick plats. Jag är i vanliga fall inte den som kastar pengar omkring mig på “onödiga” grejer, men när jag väl har värmt upp så har jag svårt att neka mig själv. Min hjärna går in i belöningsläge så att det sprutar dopamin ur öronen – jag förtjänar faktiskt en ny ljusbricka, och en vårjacka (i början av vintern), och flera par mysbyxor – det är trots allt mina arbetskläder när jag sitter och skriver, och basplagg kan man aldrig få för mycket av, och… ja, ni ser ju vart det leder. Månadens shoppingbudget var spräckt redan innan fredagen…

Lördagen bjöd på äventyr med mina kolleger från butiken. Vår nyanställda fick gå igenom den klassiska (?) initieringsprocessen med skräckspel på VR och en hederlig omgång Cards Against Humanity. Jag var på världens bästa humör, och när jag är på världens bästa humör så tenderar jag att gilla vin lite extra mycket. Det fick jag betala för i söndags. Och i måndags. Det var först igår som jag kände mig pigg nog att börja gå igenom mina mail från förlagen, på riktigt.

Så vart befinner vi oss i processen nu då, jag och Avien? Jag står fortfarande och bollar mellan två förlag. Låt oss kalla dem Förlag 1 och Förlag 2 tills jag känner mig redo att gå ut med mer information. Förlag 1 visade intresse för min bok redan i september, medan Förlag 2 inte kom in i bilden förrän för ett par veckor sedan. Den största skillnaden då var att Förlag 2 gav mig ett konkret erbjudande redan från dag ett. Jag meddelade Förlag 1 om det andra förlaget för att jag ville höra vart dem stod i det hela. Ville de fortfarande ha Avien, och hur såg planen ut i så fall? Förlag 1 återkom med ett moterbjudande redan samma dag, i fredags, och ett bättre sådant dessutom!

Nu vill Förlag 1 göra en provsättning av mitt manus, för att få en idé om den färdiga bokens omfång. Mitt huvud verkar dock ha exceptionellt svårt att greppa att jag tillsvidare är färdig med mitt manus; i vanlig ordning har perfektionisten i mig varit framme och pillat i detaljer vad gäller bland annat språk, ordval och dialog. Det är (självklart) ändringar som gör texten bättre, annars skulle jag inte röra i manuset med tång, men alla ändringar är ändringar. Förlag 1 vill ha en kopia på det mest aktuella utkastet, och det har jag svårt att släppa ifrån mig förrän jag har gått igenom varenda bokstav med lupp, från pärm till pärm. I två arbetsdagar har jag suttit och pillat, och jag har säkert tio kvar innan jag känner mig redo för provsättning.

Huvudsaken är att det händer saker. En dröm som kändes både overklig och otänkbar för ett par år sedan är på väg att gå i uppfyllelse, och det är tack vare min egen envishet, hårt arbete och blod, svett och tårar. Kanske inte så mycket blod (i praktiken, men desto mer i texten), men definitivt tårar. Längs vägen har jag både älskat och hatat mig själv. Jag har älskat mig själv för att jag gör, för att jag vågar, för att jag drömmer, och för att jag orkar. Jag har hatat mig själv för att jag, stundvis världens mest ostrukturerade och oorganiserade människa, gav mig på att skriva klart en roman. Ni hör ju själva hur det låter. Det är som att sätta Skalman på nattskiftet på ett kärnkraftverk. Men, på något sätt gick det. På något underligt men fantastiskt sätt går allt, så länge man har bestämt sig.

Q&A uppdateras idag eller imorgon, håll ögonen öppna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *