Q&A #1

Vi kör igång den här Q&A -serien med den i särklass vanligaste frågan som jag brukar få när Avien kommer på tal, men som på många sätt också är den svåraste frågan att besvara:

Hur kommer man på att man kan/vill/ska skriva en roman?

Ja, hur? Det är knappt så att jag vet själv. Varje gång jag får frågan så brukar jag skratta lite nervöst innan jag lyckas organisera mina tankar och koordinera mitt tal. Hur djup är det socialt accepterat att vara? Hur mörk får man bli, när man pratar med någon som man ännu inte känner på det sättet?

Long story short: Det krävdes en nära-döden -upplevelse, följt av en lång sjukskrivning, för att jag skulle få tummen ur en gång för alla.

Året är 2013, och sommaren står för dörren. Jag har mått dåligt en längre tid, men har samtidigt lyckats förneka och förtränga att det skulle vara något allvarligare fel på mig. Efter påtryckningar från min familj byter jag vårdcentral och bokar in en läkartid. Min läkare är underbart tålmodig och lyssnar på vad jag har att säga innan hon sätter igång med den fysiska undersökningen. Hon behöver bara lyssna på mitt hjärta i några sekunder för att förstå att läget är riktigt illa. Allvaret i situationen går ändå inte upp för mig, trots att hon beordrar sina kolleger att göra i ordning vårdcentralens akutrum. Hon vänder sig till mig och frågar om jag har någon anhörig på plats. Jag förstår fortfarande ingenting.

Allting går så snabbt, och samtidigt så olidligt långsamt. Läkare och sköterskor känner och klämmer. Kopplar upp mig mot maskiner som ljudligt signalerar att det är fel på mig. De sticker i mig en, två, tre gånger, på en, två, tre ställen. Kanske mer. Jag har svårt att ta in vad de säger till mig. Takykardi och förmaksflimmer? Hjärtmedicin? Remiss till specialister? Jag ringer till min bror, men jag minns inte vad jag säger.

Jag befinner mig mitt i en tyreotoxisk kris. Det är en följd av flera års obehandlad giftstruma (hypertyreos), som i grunden beror på Graves syndrom. Graves syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom som jag med ganska stor sannolikhet har “ärvt” från min mamma. Mamma gick bort i komplikationer av MS ett par år innan jag fick min diagnos, och forskarna tycks vara relativt överens om att MS och Graves är besläktade sjukdomar. Har man fått en autoimmun sjukdom så är det inte ovanligt att man utvecklar fler.

Där och då kändes det som att jag hade förlorat all kontroll. Min sjukdom hade makten, och det var inte längre jag som bestämde över mig själv, min kropp och mitt liv. Förutom de fysiska symptomen med andnöd, svimningar, bröstsmärtor, hjärtklappning, svettningar, darrningar, sömnstörningar och håravfall (för att nämna några) så tärde det något så ofantligt på psyket. Jag hamnade i en djup depression och vardagen fylldes med ångest. Krav betydde ångest, folk betydde ångest, morgnar betydde ångest. Även små och simpla saker, som att diska, dammsuga eller borsta tänderna (!) krävde en enorm viljestyrka. Vissa dagar var det helt omöjligt för mig att ta mig upp ur sängen. Stundvis var jag osäker på om jag ens ville leva längre. Jag stängde ute mina nära och kära och skärmade av mig från omvärlden. Kvar var jag, ensam med min sjukdom och mina demoner. Och Avien.

Skrivandet blev ett sätt för mig att fly verkligheten, ett sätt att glömma hur extremt miserabel jag faktiskt var. Att det skulle komma att resultera i en färdig bok insåg jag först någonstans längs vägen, men ända sedan den stunden har jag drivits av en målmedvetenhet som jag inte hade innan. På sätt och vis var det som att jag vaknade upp och bara kände att “nu jävlar kör vi”. Det är bara jag som har verktygen att förändra min egen framtid, och jag vill tro att jag har använt dem (relativt) klokt.

Trots år av undersökningar och mediciner, fler provtagningar än jag kan räkna, och en lång och komplicerad operation är jag inte frisk. Graves är en kronisk sjukdom, och tiden när jag var som sjukast har lämnat sina ärr, både fysiska och psykiska. Vad jag med säkerhet kan säga är att min sjukdom aldrig någonsin igen kommer att få dirigera mitt liv och definiera vem jag är. Det gör jag så bra själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *