Det hopplösa evighetsprojektet

Sådär. Nu har jag lyckats landa lite i allt. Tror jag.

Även om kontraktet har varit på G ett tag så kändes det inte på riktigt förrän igår. Det var först då som det verkligen gick upp för mig att jag inom en snar framtid kommer att vara en publicerad författare. Är det så man ska börja presentera sig hädanefter? “Maria Wälsäter, författare.” Det låter så stroppigt och förmer på något sätt.

Allting är nervöst. Allt, utan undantag. Att folk, såväl bekanta som främlingar, kommer att läsa min bok. Att folk, såväl bekanta som främlingar, kommer att ha åsikter om boken och dess innehåll. Att jag ska möta dessa bekanta och främlingar, och deras åsikter, på boksigneringar och föreläsningar. Att jag ska bemöta och besvara åsikterna i intervjuer i diverse media.

Jag har någon slags hatkärlek för att stå i centrum. När jag väl står där och har plockat fram mitt (ännu namnlösa) alter-ego och förvandlats till Maria version 2.0 går det hur bra som helst. Maria 2.0 är en modigare, charmigare, smartare, mer snabbtänkt, roligare, och en på alla sätt bättre version av mig själv. Det är innan jag har lyckats trolla fram henne som det är jobbigt. Hjärtklappning, darrningar, fjärilar, svettningar, ångest – lite som känslan man har innan man ska hålla ett muntligt föredrag framför helklass på universitetet.

Samtidigt kommer hela cirkusen att bli galet rolig och spännande. Det är ju på många sätt det här som jag har visualiserat framför mig när jag har behövt motivation för att orka jobba vidare med vad som stundtals har känts som ett hopplöst evighetsprojekt. Det hade kanske varit en bättre titel på Avien? Det hopplösa evighetsprojektet.

Nej, nu ska jag ta och fixa med lite dödstråkiga grejer här hemma, innan jag svävar iväg alltför mycket. Disk, tvätt och räkningar (jag ber mitt bankkonto om ursäkt för Black Friday redan nu) har en alldeles speciell förmåga att ta ner folk på jorden igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *