Ibland behöver man mörkret…

…för att kunna se ljuset.

Det är med ett vemodigt leende på läpparna som jag vinkar farväl av 2017. Året har gått i förändringens tecken, på samma gång som det har varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Jag både hatar och älskar minnet av 2017.

I våras totalkraschade jag mentalt och hamnade på min absoluta botten. Billigt klister är billigt av en anledning; den värld som jag hade ansträngt mig så för att hålla ihop under flera långa år av sjukdom raserade, och jag med den. Man skulle kunna kalla det livskris, antar jag.

Jag vaknade ur min mardröm mitt i ett vägskäl – det är nu eller aldrig, allt eller inget, att vara eller icke vara. Efter vad som kändes som en oändligt plågsam självrannsakan gick det upp för mig att den enda som bestämmer över mitt liv och sätter mina gränser är jag själv, och på grund av att jag inte längre hade något att förlora så vågade jag satsa. Med all kraft jag möjligen kunde frammana började jag hasa mig framåt, och när musklerna hade vant sig vid ansträngningen började jag klättra. Klättringen förvandlades till jogging, och joggingen till sprint. Under årets sista kvartal fanns det inget som kunde hindra min framfart. I varje situation har jag bollat mina tusen bollar så nära perfektion jag har kunnat, och det har lönat sig.

Alla kryptiska metaforer åsido: jag inleder det nya året nöjd och stolt över vad jag har åstadkommit genom viljestyrka och hårt arbete. På ett halvår har jag gått från att vara en deprimerad och arbetslös lärare, till en lycklig och sprallig entreprenör med både anställning och bokkontrakt. Idag är jag full av drömmar och förhoppningar om en ljus framtid, där 2018 bara är början på resan.

Mitt allra största tack går till alla som har delat det gångna året med mig, i både med- och motvind. Utan er hade jag inte orkat. All kärlek, och gott nytt år! <3

Comments 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *