Hemsökt

Jag har de senaste dagarna förföljts av en helt ny idé. Den har ingen som helst relevans till det som jag egentligen borde fokusera på för stunden – Avien och dess påbörjade/planerade uppföljare – men ändå har jag inte lyckats skaka av mig den. Den har till och med följt med mig in i mina drömmar.

Jag försökte vara stark. Stå emot. Sätta ner foten och ryta “nej, du får faktiskt vänta på din tur.” Min hjärna är överfull som den är.

Kanske är det precis därför som jag behövde få ur mig idén. Förvandla den från flyktiga, abstrakta tankar till konkreta ord. Sju tusen, närmare bestämt, och fler kommer det att bli. Det är åtminstone så min kreativitet funkar. När proppen väl har släppt så är det som att någon vrider om en kran till max. Karaktärer, scener och dialog fortsätter att flöda tills reservoaren är helt tömd. Först då klarar jag av att tänka på annat. Kreativiteten är nyckeln till mitt förstånd, på både gott och ont.

Inkräktaren får den heta, tillsvidare. Idén alltså, inte manuset. Det har jag döpt till Virtue. Av någon anledning har alla mina manus engelska arbetsnamn tills det är dags att ge dem en lämpligare titel. Av och till tänker jag till och med på engelska när jag skriver. Då handlar det nästan uteslutande om adjektiv och adverb, uttryck och ordspråk. Google Translate är ständigt öppen i min webbläsare för att jag ska kunna översätta mina egna tankar från engelska till svenska. Att jag inte är ensam om att ibland tänka på engelska vet jag om, men hur vanligt är det att en svensk författare gör det?

Det känns fortfarande skumt att kalla mig själv författare. Jag hajar liksom till varje gång någon annan gör det, i tal eller skrift. Vadå, menar du mig? Jaha ja, just det.

Nej, nu ber jag om ursäkt för ett spretigt inlägg (min hjärna är totalt kidnappad av inkräktaren) och tabbar tillbaks till mitt ordbehandlingsprogram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *