Boooom

Ungefär så låter det i mitt huvud när något stort händer. Och något stort har precis hänt. Från och med idag drar förlagsarbetet igång på riktigt. Avien ska förvandlas från manus till bok.

Jag har sagt det så många gånger förut, men det känns overkligt. Allt och ingenting är sig likt. Mitt liv är precis som vanligt, fast ändå inte. Jag känner mig precis som vanligt, fast ändå inte. Jag är jag, men jag har växt. Om jag (äntligen och på tiden) känner mig vuxen är svårt att säga – jag vet inte hur vuxen ska eller borde kännas – men bokkontrakt, nystartat företag och bankbyte ger definitivt vuxenpoäng.

Ändå känner jag mig så liten. Jag är ju bara lilla jag. En hårt arbetande version av mig själv, men fortfarande bara lilla jag. Det är när jag känner mig liten som jag saknar mamma extra mycket. Och när jag saknar mamma extra mycket känner jag mig ännu mindre.

Något inom mig vill tro att hon är med mig i allt jag gör. Att hon ser, och att hon ler. För jag tror att jag hade gjort henne stolt.

Inombords har jag bestigit Mount Everest. Jag har brottats med demoner långt otäckare än den Balrog som nästan satte punkt för Gandalf. Jag har kämpat, och vunnit, mot mig själv. Bokkontraktet är egentligen bara ett kvitto på den personliga resa som jag har gjort. Det skiljer ljusår mellan mitt sjukaste jag anno 2013, och dagens jag.

Ingenting, men ändå allt, är sig likt.

PS: Det är min vackra mamma ni ser på bilden.

PPS: 2016 bytte jag efternamn, från Nyström till Wälsäter, för att hedra mammas minne. Wälsäter var hennes jungfrunamn.

Comments 4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *