Stress

Om tiden går fort när man har roligt, så går den mer likt en stadsbuss när man har fullt upp av mindre roliga grejer. Den gasar på en stund, tvärnitar för att någon plingar för avstigning tio meter innan hållplatsen, skrapar fälgen i trottoarkanten och blir ståendes i vad som känns som en evighet. Sedan accelererar den långsamt, tills den kommit upp i önskad hastighet, innan nästa inbromsning.

Så har de senaste veckorna känts. Jag har inte haft varken skrivtid eller fritid. Istället har jag tagit alla arbetspass i butiken jag har blivit erbjuden, för att ha tid och råd att redigera (och marknadsföra) Avien nu under senvinter och tidig vår. När jag inte har jobbat har jag haft migrän.

Huvudvärken beror ganska garanterat på att jag sover extremt dåligt. Jag har aldrig varit känd för att sova bra, men den senaste tiden har det varit på en helt annan nivå. För det första somnar jag inte. När jag faktiskt lyckas somna någon gång på morgonen, vaknar jag istället flera gånger i timmen – av mardrömmar, magont, halsont, mängder av olika “ont” – med känslan att jag har försovit mig till något viktigt.

I natt fick Until Dawn och The Hills Have Eyes ett barn som de planterade inuti min sovande hjärna. Vanställda grottmänniskor gömde lik i sitt “skafferi” (under trägolvet i ett förfallet skjul) för att mumsa på när de blev hungriga. Från vindsvåningen observerade jag hur de käkade upp mina nära och kära, råa och med fingrarna som enda verktyg, innan jag vaknade kraftigt illamående och tvärsäker på att jag sovit förbi jobb.

Om jag är stressad? Ja. Jag stressar över allt jag måste göra, allt jag borde göra, och allt jag vill göra. Dygnets tjugofyra timmar har aldrig känts lika otillräckliga.

Samtidigt som jag måste, borde och vill göra så tokmycket saker så behöver jag sätta hälsan först. Min redan sjuka kropp ber mig att varva ned hundratio hack. Andas, leva i stunden, tillåta mig själv att latmaska i lortiga myskläder framför Netflix och tv-spel för en dag. Äta mängder av skräpmat, och glass, och chips, och choklad, och bara vara.

Det är precis vad jag tänker göra idag. Förhoppningsvis ger det mig någon slags avkoppling, så att jag är redo för verkligheten igen om något dygn.

Har ni några tips som funkar när ni behöver varva ned, men bara har några timmar tillgodo? Tar tacksamt emot alla knep för att bli människa igen när man känner sig som en fuktskadad, rostig robot.

Comments 3

  • Vet du, när jag läser detta inlägg så minns jag tiden innan Skuggvinter kom ut och den var INTE rolig. Jag var extremt stressad, dels för att det faktiskt var mycket men också är jag ganska säker på, för att det var så nervöst att jag skulle debutera, att jag höll på att gå åt. Jag sökte akut en fredag för att jag hade bröstsmärtor, och sedan blev jag sjukskriven två veckor p g a stress. Då gjorde jag minsta möjliga, tränade på att sitta i soffan och bara vara, (det funkade korta stunder ) men var också ute och gick mer än vanligt. Mina bästa tips i ett sådant läge som du är i nu är att varva ner. INTE LÄTT men kanske måste du Inter ta alla pass i butiken och gå hemma i mysbyxor istället som du skrev ? Motion, frisk luft, mindfulness och sömn. Det är bra. Jag har sömntabletter, för jag är som du med sömnen annars. Och prata av sig med någon förstås, om du behöver. Du ska ju orka marknadsföra Avien sedan när den kommer också så det är viktigt att du håller. Kram!

    • Tack fina du för ditt stöd! Det är så skönt att höra att det inte bara är jag som inte riktigt håller för trycket, samtidigt som jag blir ledsen att höra att du mådde så dåligt i samband med release. I den bästa av världar ska ju boksläpp vara helt magiskt och en av livets härligaste stunder. Jag tror det är som du säger, en bakomliggande (konstant) nervositet samtidigt som jag är väldigt uppe i varv och känner mig otillräcklig. Jag har bestämt mig för att inte ta fler pass än de jag faktiskt är schemalagd för den närmsta veckan, för min egen skull. Det vore så skönt att få någon slags ordning på sömnen. Jag har knaprat sömntabletter av och till sedan tio år tillbaks, men det enda som faktiskt biter på mig är tunga grejer som läkarna är ogärna skriver ut på grund av min “unga ålder”. Återigen, TACK! Att känna stöd och få tips från någon som har gått igenom mer eller mindre samma sak är ovärderligt! Kram <3

  • Javisst, boksläpp borde vara magiskt och det är det ju men just innan, när man inte vet vad man har framför sig, hur den ska bli mottagen o s v, undra om det inte är ganska vanligt att känna som vi? I högre eller mindre grad givetvis, vi är alla olika, men ändå…Det är nog jämförbart med när man snart ska föda och ”alla” runt en tycker det verkar mysigt och spännnande, fast själv går man under av krämpor och är hysteriskt rädd att något ska gå fel…Jag kan trösta dig med att så fort jag sett boken och den kommit ut mådde jag bättre och det gör jag fortfarande. Tror att ovissheten, detta innan, är det värsta faktiskt. Jag har sömntabletter kombinerat med lugnande som jag kan ta vid flera tillfällen på natten. Sad but true. Och tur att det finns sömnhjälp. Ta hand om dig, du får gärna höra av dig om du vill. Och det magiska kommer, var så säker!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *