Bipolaritet

Det kan väl inte vara normalt att ena veckan fullkomligt älska varenda liten bokstav i sitt manus, för att nästa vecka avsky hela kapitel? Att ena dagen känna att det man har skrivit är på nivå med mästarnas mästare, men nästa dag tycka att man har varit patetisk som ens har tänkt i de banorna? Att ena stunden euforiskt fantisera om hur man tar Sverige (och resten av världen också, för den delen) med storm, för att ögonblicket senare stå med både fötter och händer så djupt rotade i pessimistisk mark att det är omöjligt att sväva iväg?

Länge trodde jag att det här berg-och-dalbane -självförtoendet berodde på mig själv; att det är jag som är helt uppochned och har en lös skruv för mycket. Jag trodde att mitt vacklande, min självkritik och mitt stundtals ändlösa tvivel var inbäddat i min person. Jag trodde att det berodde på att “perfektionist” och “drömmare” är två egenskaper som helt enkelt inte kan komma överens, likt vatten och olja.

Majoriteten av de skönlitterära författare som jag har fått äran att bekanta mig med den sista tiden beskriver dock exakt samma fenomen. I branschen verkar det snarare vara regel än undantag att humör och känslor inför de egna alstren har mer studs än en pingisboll. Kanske beror det på att det krävs en speciell typ av person för att skriva en bok – en perfektionistisk, självkritisk drömmare med driv och målmedvetenhet nog att nå sin vision?

Oavsett vad det beror på så är det så skönt att veta att man inte är ensam. Det är inte bara jag som hatälskar mina WIP. Det är inte bara jag som tvivlar. Det är inte bara jag som sliter mitt eget hår samtidigt som det sprutar ångestmoln ur öronen, och det är inte bara jag som ibland undrar varför jag gör det jag gör (för att jag älskar det såklart, men ibland lyser känslan med sin frånvaro).

Författande är ett ensamt och antisocialt självplågeri. När man har plågat färdigt sig själv behöver man stålsätta sig för yttre kritik. I samma stund som ens text(er) publiceras är det fritt fram för vem som helst att säga och tycka vad som helst om allt och ingenting, och konstruktiv kritik är en raritet i ett samhälle där alla ständigt tycker.

Det är kanske inte så konstigt att man känner sig lite neurotisk ibland.

Signerat: Den optimistiska pessimisten; den drömmande realisten; den stabila neurotikern; den enhetliga bipolariteten; den självsäkra självkritikern; den perfektionistiska slarvern; den älskande hataren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *