Kill your darlings

Man skapar ett visst band till karaktärer som man har spenderat tusentals timmar tillsammans med. Man får äran att lära känna dem på djupet – hur de beter sig, hur de tänker och vad de tycker (och varför), vilka erfarenheter som har format dem, hur de ser ut, rör sig, för sig och talar. Jag har ärligt talat spenderat mer tid med “gänget”, som jag kallar dem, än med mina riktiga vänner av kött och blod de senaste fyra åren.

I runda slängar har jag lagt femtusen timmar på Avien. Det är inte speciellt konstigt att jag har blivit lite fäst vid mina karaktärer. Det är fascinerande att se tillbaks på förvandlingen som Avien har genomgått under dessa femtusen timmar.

Mitt första manusutkast hade en helt annan tonsättning än den version som jag slutligen skickade in till förlaget. Protagonisten Isondra, ett par större biroller, och antagonisten (som jag håller hemlig någon månad till 😉 ) har varit desamma sedan starten; huvudproblemet har varit detsamma; och “början, mitten, slutet” likaså – men inte mycket mer. Huvudstaden Cent växte inte fram förrän efter många hundra timmar, och flera karaktärer har fötts allteftersom. Ett par karaktärer som var med från starten är idag antingen spårlöst försvunna, eller så har de fått liv i andra karaktärer.

I det första utkastet som kändes färdigt, då alla bitar var på plats och luckorna igenfyllda, blev två (!) karaktärer brutalt mördade. “More is more”, tänkte jag med uttrycket Kill your darlings färskt i minnet. “Bra jobbat, Maria.” Och så klappade jag mig själv lite moderligt på axeln. Den ena döden är oundviklig. Den spelar en central roll för storyn och upplösningen, och bäddar mjukt för uppföljaren. Men den andra?

Det var först under min egen redigering som det slog mig från en blixt från klar himmel att nej, ***** kan inte dö. Inte här, och inte nu. H*n är alldeles för spännande, intressant, och framför allt för rolig att skriva för att göra sig av med. Jag och Avien behöver h*n. Och så skrev jag om flera kapitel. Ändrade långa stycken. Trollade in lite mer av karaktären i fråga – adderade någon scen, gav karaktären lite matigare dialog. H*n fick helt enkelt mer karaktär.

På den vägen blev jag ännu mer fäst vid denne, och idag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag bara kunde mörda så lättvindigt. ***** är här för att stanna. Och tur är väl det. Linn, min illustratör tillika testläsare, listar just denna karaktär som sin absoluta favorit. H*n har blivit, om inte också min favorit, åtminstone topp tre.

Nu ska jag bege mig till mataffären för att handla alla ingredienser som behövs för att baka veganska semlor, givetvis med hemgjord mandelmassa. Imorgon kväll och natt har vi årsinventering i butiken, och vad boostar väl humör och moral bättre än sötsaker (som alla kan äta, oavsett kosthållning)?

Comments 2

  • Vad bra inlägg du skriver! Visst har jag också varit, ÄR fäst vid mina karaktärer, även mina mindre bra… Så mycket att jag, och det avslöjade jag pinsamt nog i radio, har en egen ”hemlig” version av Skuggvinter där INGEN dör, och den har givetvis ett bättre slut. Snacka om att vara…jag vet inte vad… … påhittig, ångestriden författare kanske?Men visst är det underbart att man som författare har just den makten, att kunna gripa in och ändra?!

    • Tack! Ibland får jag till det, andra gånger känns det som att jag babblar i nattmössan (och för döva öron, haha). Det är underligt att man till och med fäster sig så vid sina “bad guys” – DET är hatkärlek om något! Haha, men det är ju den där pinsamma ärligheten som uppskattas av både intervjuare och läsare, när man får en glimt av personen BAKOM verket. Jag har några scener i mitt huvud som inte är “officiella” men som ändå känns som att de har inträffat. Maktfullkomlighet är en ganska målande beskrivning av känslan du nämner. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *