Mysterium

I natt drömde jag att jag träffade Taylor Swift på Coop, där jag för övrigt var nyanställd, och vi bestämde oss för att åka inlines tillsammans efter mitt arbetspass. Av någon anledning var det sagt att hon skulle sjunga “Shake it Off” om och om igen under hela åkturen. Jag kände mig superstressad eftersom jag gärna ville skaffa gummihjul innan avfärd, för att inte ljudet från mina plasthjul skulle råka överrösta Taylors sång. Min chef Bill Gates (?) försökte lugna mig genom att instruera mig i hur man andas tids- och energieffektivt (hans ord). Jag vaknade av att jag knappt fick luft. Hjärnan är ett mysterium…

Ett annat mysterium är hur (eller snarare varför) man skaffar sig skriv-ticks. Ni vet, små ord och meningar som man upprepar om och om och om igen, samtidigt som man själv är – eller blir – blind för dem. Uttrycket “h*n himlar med ögonen” och orden “ytterligare” och “åtminstone” har Avien nu, efter en veckas intensiv redigering, betydligt färre av.

Jag hade heller ingen aning om hur överdrivet förtjust jag är i semikolon förrän min redaktör påpekade det för mig. Det är först när man blir medveten om problemen som man själv kan se dem. Och vet ni vad? Jag har jobbat bort alla semikolon jag har snubblat över, förutom ett. Typiskt att jag inte höll räkningen på hur många det är/var, det hade det nog varit underhållningsvärde i.

Det är för väl att alla sådana där skumma små påhitt man har för sig uppdagas under redigering och korrektur.

Nu ska jag återgå till just det. Redigering, alltså. Det tar sin lilla tid när man är en överdrivet självkritisk perfektionist, men jag klagar inte. Jag har verkligen superskoj, och det är ingenting jag bara säger i syfte att glamourisera sysslan. Så länge jag får behålla mitt flow kommer jag fortsätta att njuta.

Allra först ska jag springa bort till Coop och köpa nässpray. Håll tummarna för att jag inte träffar Taylor Swift, för jag har verkligen ingen aning om vart mina inlines är…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *