Jag ska bara ta den bakifrån

Vi har egentligen inte speciellt mycket gemensamt, jag och Aviens huvudkaraktär Isondra. Vid det långa, bruna håret tar de utseendemässiga likheterna slut. Att man som författare ändå färgar av sig på en karaktär som man har spenderat många år tillsammans med är dock oundvikligt, hur mycket man än försöker att inte göra det. En sak vi har gemensamt, jag och Isondra, är att vi inte direkt njuter av uppmärksamhet och att stå i rampljuset. Att vara objektet för allas blickar, när man exempelvis håller tal, är inget annat än ångestframkallande – men ibland måste man.

Den sits, som jag frivilligt har försatt mig i, kommer att leda till blickar, uppmärksamhet och strålkastarljus. Det sista jag tänker göra är att klaga, men nerverna har börjat göra sig påminda. Oron inför att göra bort mig bara växer och växer. När jag blir nervös, ställd eller känner mig obekväm tenderar jag att säga opassande saker. Inte så att jag svär och liknande, men hjärnan kopplar liksom bort.

Mina kolleger på jobbet har fått sig en hel del skratt från mina klumpiga formuleringar:

Jag ska bara ta den bakifrån” – när jag vänder mig om för att leta fram rätt skiva i lådorna bakom disken.
Det är bara in och ut och in och ut” – när jag ber kunden om medlemskort och/eller legitimation upprepade gånger.
Behöver du köpa till ett kvitto?” – när jag menar påse.
Det går bra att ta ditt kvitto” – när jag syftar på kortet i kortläsaren.

Jag ska bara putsa bort några fingeravtryck, om du inte håller register där hemma?” och “Mitt hårstrå behöver du kanske inte, om du inte ska klona mig? ” – två andra grodor som har lett till asgarv.

Min ordklumpighet är oändlig. Och snart släpps jag lös som författare i bokvärlden. Hur ska det här sluta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *