Att vela och vilja

Jag kan vara lite velig när det kommer till att fatta beslut. Sådan har jag alltid varit. Våffla eller bägare? Flera billiga plagg från H&M eller ett dyrare någon annanstans? Blondin eller brunett?

På sätt och vis spiller den till synes triviala veligheten över och in på mer avgörande områden. Jag var barnet som sällan gav samma svar två gånger på frågan om vad jag ville bli när jag blev stor (det enda jag envist höll fast vid var att jag ville bota MS). Tillsammans med en gräset-skulle-kunna-vara-grönare -mentalitet har veligheten förvandlat mig till en drömmande mångsysslare. Idag är jag en utbildad lärare, med ett gäng extra högskolepoäng i psykologi, som arbetar som butikssäljare och skriver böcker.

Jag får ofta frågan varför jag inte arbetar som lärare när det är vad jag faktiskt är utbildad till. Att svara “för att jag inte vill” verkar inte vara ett social accepterat svar. “Men du gick ju fyra år på universitetet för att bli lärare”. Visst gjorde jag det. Och jag läste en kurs i aktiekunskap på gymnasiet. Jag vill inte arbeta som börsmäklare för det.

Jag ville bli lärare, annars hade jag aldrig påbörjat lärarutbildningen. Ville. Förutom några få konstanter ändras vem man är över tid, och vad man vill med det. Erfarenheter och upplevelser formar och ger insikter. Mina egna associationer till lärarutbildningen och läraryrket är mindre bra.

Utbildningens teori gick klockrent. Jag har alltid haft lätt för att lära, jag kunde lägga upp plugget så att det passade mig, och gå på föreläsningar de dagar jag mådde relativt bra.

Problemen uppstod när två av tre praktikkurser inföll när jag var som allra sjukast. När jag dagligen kräktes och svimmade på grund av hjärtproblem. När jag fick kämpa mig upp ur sängen på morgnarna. När jag inte ens orkade en promenad på 10-15 minuter utan att trilla ihop. Jag skakade som ett asplöv. Svettades och frös om vartannat. Hormoner och blodvärden åkte berg och dalbana, och mitt humör med det. Tröttheten var förlamande, varenda led i min kropp värkte, hjärndimman var becksvart. Att ens fungera på en basal nivå krävde all min energi.

… och på det skulle jag alltså arbeta heltid ett par månader, med perfekt närvaro, bli bedömd i allt jag sa och gjorde, skriva djupgående rapporter och redovisa allt med snygga PowerPoint-presentationer och käcka insikter.

Innan jag däckade om kvällarna brukade jag ringa pappa, för att ventilera. Många gånger grät jag så häftigt att han knappt förstod vad jag sa. Jag var så trasig, både fysiskt och psykiskt.

Jag orkade egentligen inte, men jag genomled helvetet. För att jag var tvungen, för att få fortsätta utbildningen. Ytliga vänner och bekanta förstod nog aldrig hur dåligt jag mådde, mycket på grund av att jag i 9 fall av 10 bet ihop och slog mig själv på käften. Jag ville inte visa mig sjuk och svag, för sjuka och svaga är mindre värda i vårt samhälle. Sjuka och svaga hamnar utanför – något jag, som egentligen är så pigg och glad och social och energisk, var livrädd för. Något jag är livrädd för, av väldigt konkreta anledningar, men det är en historia för ett annat tillfälle.

Praktiken är hittills mina enda erfarenheter av yrket. Skulle jag ge det en ny chans vet jag att det skulle bli helt annorlunda, men jag vill verkligen inte. Det är för laddat, för mörkt, och mina sår har inte hunnit läka. Det är ändå ingen som far illa av att just jag inte arbetar som lärare. Snarare tvärtom. Eleverna slipper dras med en motvillig lärare och istället är (förhoppningsvis) någon på plats som verkligen brinner för yrket, som är villig att ge 110%, som har visioner och ambitioner.

Så, vad vill jag? Drömmen är självklart att en dag kunna försörja mig på författandet. Fram till dess är jag nöjd med att, vid sidan om skrivandet, arbeta deltid i butik; mycket på grund av mina fantastiska kolleger.

Tack för att du läste, trots att inlägget blev både längre och djupare än planerat. Det är, tro det eller ej, första gången jag är helt ärlig mot mig själv i frågan.

Sköt om er, våga lyssna på era drömmar, och sätt hälsan först. <3

Comments 2

  • Tack för att du delade med dig! Är det MS du har själv? Eftersom du alltid velat hitta ett botemedel menar jag.

    Klart man måste göra det man allra helst vill! Jag tycker det var väldigt strongt gjort av dig att ändå slutföra din utbildning, säkerligen kom du någonstans på vägen på att det inte var det du ville jobba med längre. Men en avslutad utbildning säger något om vem du är, och brukar ju hjälpa en av komma vidare inom andra områden i livet också. Så bra jobbat trots allt, även om jag förstår att det kostade på!

    • Tack för ditt stöd. Det var ett tungt inlägg att skriva, samtidigt som det var… befriande, liksom. Som om jag gjorde upp med mina demoner på plats.

      Min mamma hade MS. Hon blev diagnosticerad redan innan min födsel, och gick bort i komplikationer av sjukdomen (samt bröstcancer) för en tid sedan. Själv har jag Graves syndrom, som utvecklades till ett livshotande tillstånd kallat tyreotoxisk kris på grund av att jag gick obehandlad under så många år – läkarna uppskattar att det tog fem år mellan insjuknande och behandling. Idag mår jag tusen gånger bättre, men kommer att behöva medicineras livet igenom, och medicinerna är svårinställda. Vissa men kommer jag aldrig att bli kvitt, men dem är en del av mig, antar jag. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *