Till 2013-05-21, med kärlek

De senaste åren har jag varit väldigt intresserad av hur psykisk ohälsa manifesterar sig fysiskt. Mitt intresse bottnar i hur jag själv har lidit av depression sedan gymnasietiden – mina depressiva perioder slår till med full kraft ganska exakt vartannat år. Jag slapp ångesten som ofta gör depressionen sällskap, ända fram till min Graves och hypertyreos hade blommat ut till det livshotande tillståndet tyreotoxisk kris.

Utöver alla andra fysiska och psykiska symptom – min sköterska med trettio år i tjänst hade aldrig träffat någon patient med lika extrema värden som jag hade – smög sig ångesten på, och jag har sedan dess inte lyckats bli kvitt den. Oftast är den hanterbar, men stundvis är den förlamande.

Just idag är jag uppfylld av en bitterljuv känsla. Ångesten gnager, nästan uteslutande på grund av den senaste periodens intensiva schema och stressen som kommit med det, samtidigt som jag är ovanligt accepterande gentemot mina egna brister. Idag omfamnar jag dem som en del av mig själv, samtidigt som jag påminner mig om hur himla grym jag faktiskt är. Ingen är perfekt, men att jag alltid gör mitt allra bästa kan ingen och inget ta ifrån mig. Jag är en fighter och en överlevare, med samma inre styrka och envishet som min mamma hade.

Just idag, ja…

Idag är det exakt fem år sedan sjukhusbesöket som vände uppochned på mitt liv. Det är exakt fem år sedan som dödsångesten var som värst. Trots att jag mådde så extremt dåligt var min vilja att leva större än någonsin. Och med leva menar jag leva. Det är därför också exakt fem år sedan jag tvingades rannsaka mig själv. Vad vill jag göra med mitt liv? Hur bär jag mig åt för att nå dit?

I det ögonblicket blev jag blev vuxen. Jag insåg att man på samma gång är sin egen lyckas smed och sin värsta fiende. Det är jag själv som sätter höjden på min ribba, och även om den känns svindlande hög så går den att segla över om man bara vågar.

Det är exakt fem år sedan startskotten för Avien smällde av. Jag satte mig givetvis inte och skrev Aviens första rader samma dag som mina fysiska diagnoser började trilla in, men hade jag aldrig hamnat där så hade jag aldrig bytt spår. Jag bytte det meningslösa, ytliga och intetsägande mot mening och djup. Och jag vågade drömma. Jag hade en tro på mig själv som inte kunde krossas av varken realism eller jantelag.

Fem år senare sitter jag med resultatet av på tok för stora doser envishet, optimism och drömmar i min hand. Fem år senare plingar det i min telefon, om och om igen, från läsare som har kommit olika långt in i berättelsen men som ändå är rörande överens – Avien är mycket bra. Ni diskuterar och relaterar. Berömmer och applåderar. Jag rodnar, och växer en centimeter, varje gång.

2013-05-21 blev ingen domedag i slutändan. Det blev början på det liv jag vill leva.

Comments 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *